kÅSArier

 

kÅSArier

 

Om åldrandet igen.

 

Vaknar i mörkt rum, inte ens en liten ljusglipa vid rullgardinskanten. 

Vänder mig och kisar mot januariklockradion som står på 20.00. Min klockradio menar 08.00 bara för att jag inte fått till det. Kommentarer överflödiga. Eller ring mig om du är villig att komma och fixa det. (Min sambo kunde inte heller, och då är vi ändå normalbegåvade har vi bestämt)

Ledig dag betyder att jag kan ligga kvar och fundera närmaste timmen om jag vill. Å vad jag har det bra!!

Fast skulle nån ropa ”Jag eee hungri” eller ”Mamma, jag behöver bajsa!!” (alltså inte han jag bor med) så skulle jag glatt svinga, eller rulta, mig över sängkanten och lufsa till undsättning. ”Se här, morsan fixar!” Åsså skulle jag krama och killa dem för att få dem att skratta.

När jag kollar gamla bilder känner jag att jag saknar det som tusan. Då sitter jag och lipar och undrar hur jag kunnat bli såhär gammal? Va? Jag hann ju inte med. Poff så försvann flicksnärtan i mig och ur poffmolnet dök nya JAG upp liksom. Eller gamla menar jag. Nä, jag är inte skröpplig, jag har bara fastnat i att jag inte hann med. (Kanske inte är normalbegåvad i alla fall, få ta mig en funderare eller ett IQ-test på det)

För det första – NÄR hände det? Eller jo, jag vet. När 50-strecket passerades så kom ålderdomen. Alla som är äldre än mig som läser detta ska inte ta åt sig. Er ålderdom kanske inte kommit än. Eller så har ni bara vant er. Alternativ 3 – scrolla vidare till nästa inlägg.

Och barna – De behöver ju inte mig längre! Inte som då menar jag, och det skulle ju vara knäppt om min snart 32-åring ville att jag skulle komma och göra frukost varje morgon. Tar inga fler exempel där. Fast ring om du skulle vilja ha leverpastej eller ost på mackorna, lilla gubben. 

Minns att jag på 80-talet drömde om att jag och alla barna jag skulle få skulle bo tillsammans som familjen Ewing, verkade så mysigt! Inte på en ranch men. Jag kanske ska fråga dem ändå! Va glad de ska bli :)

 

Jag befinner mig nog på tröskeln fortfarande och skulle väl egentligen behöva antingen en hårt åtdragen hästsvans i höjd med straxunderögonen eller då en äldreänmig- psykolog som glatt säger att jag inte alls är gammal. ”Du är inte äldre än du gör dig” skulle den jättegamle psykologen säga och jag skulle vips känna för att hoppa jämfota ur min liggande fåtölj. Skulle det vara en ung fräsch psykolog skulle jag bara bli arg och gå hem.

Citatet ”Alla dessa dagar som kom och gick, var det livet?” stämmer väldigt bra. Tips till er yngre.

 

Funderar ut lite upplyftande saker just här och nu:

-          Mitt hår blir svagt, svagt vågigt på min lunchpromenad om det pluppregnar. Hände igår (Fast blev rakt så fort det torkade)

 

-          Man kan sova i osexig flanellpyjamas (Det är underbart!) (Om man inte har en ny romans förstås)

 

-          Man kan vara besserwisser för att man redan ”Been there -done that-liksom” Fast jag hatar besserwissrar så jag hoppar den. Jag får vara det i tanken utan att röja en min.

 

-          Jag kan klä mig som Michelins brorsa (*se tidigare inlägg) utan att det rör mig i ryggen. (Skulle aldrig hänt när jag var ung, då gömde jag bort mössan så fort mamma inte såg mig från balkongen längre) (Kom på att jag ljög och påstod att jag hade kalasbyxor också)

 

-          Om jag nu är normalbegåvad eller ej så har jag i alla fall en massa lagrade kunskaper som jag inte hade när jag var yngre. Erfarenhet kallas det visst. Pluspoäng på den.

 

Känner att jag ligger här och blir på bra humör tametusan.

 

 

”Äääälskling, jag har ställt fram frukosten nu” Han som aldrig sagt att jag e fin i flanell-pyjamas ropar.

 

OK, jag har det fantastiskt bra faktiskt. Nu ska jag kliva upp.

 

Lev och må!

 

 

-           

 

Överallt finns det en Ing-Marie och Bengt..

Överallt finns det en Ing-Marie och Bengt..

 

Ja, det är Vättern! Fotat vid en stuga vi hyrde.

Sitter på en bänk i Vadstena, lyssnar i smyg på damerna på bänken bredvid. Den ena har kortklippt, mörkbrun frisyr och blommigt klädd i praktisk, vid tunika som döljer det hon vill ska döljas. Den andra är ljus och tunn, har tights och röker oavbrutet. ”Jag vet inte vad jag ska ta mig till, Bengt driver mig till vansinne, nu är det tredje gången denna veckan han ska jobba över. Likadant varje vecka, jag vet inte om jag tror honom längre” Tunikan skakar på huvudet och söker stöd hos sin vän. ”Äsch, skit i honom, skaffa dig en älskare, det har jag gjort” Säger den tunna och tänder en ny cigarett. ”Jamen åsså är det jobbet, jag orkar inte längre. Chefen dissar mig när jag försöker ta upp bristerna” Nu låter det som den blommiga snart gråter. ”Äsch, skit i chefen. Säg upp dig och skaffa ett annat jobb. Det har jag gjort” Den tunna dinglar med det ena spinkiga benet över det andra. Hon ser lite nonchalant ut när jag sneglar genom den glesa busken. 

Samtalet fortsätter, jag kopplar bort och inser att det inte spelar någon roll i vilken landsände, eller kanske världsände man befinner sig. Överallt finns alla personligheter representerade. En osäker, en tjock, en besserwisser, en omtänksam, en skitstövel, en mager osv… 

Nä, nu fortsätter de prata – Ni får vänta lite.

”Vad sa du? Har du skaffat en älskare? Varför då? Du har ju inte ens någon man?” Den blommiga tunikan gapar. ”Nja, du vet, det ökar spänningen. Han, älskaren, tror att jag har en man. Haha, han blir nog lite eggad av det, tror jag.” Nu gapskrattar de bägge två. ”Du är knäpp” Tunikan fnissar. ”Du, Ing-Marie, ska du med till gymmet i eftermiddag?” Den tunna blåser ut röken och ser ut som om hon upptäckt att jag tjuvlyssnat, hon stirrar rakt in i busken. Jag tvärlutar mig bakåt på min parkbänk. ”Nä, jag tror inte det, du vet, Bengt vill ju ha middag när han kommer hem…” ”Vafan, du sa ju att han skulle jobba över!” Den tunna fnyser. ”Ja men, om han kommer. ” Nu låter tunikan så ledsen så jag får lust att springa fram och krama om henne. ”Du får skylla dig själv! Bengt springer till någon som är tuffare än du, någon som står upp för sig själv och säger ifrån. Ikväll när han eventuellt kommer hem är du inte hemma. Punkt slut” Nu räcker hon fram cigarrettpaketet mot tunikan. Tunikan tvekar men tar sedan en cigg och får hjälp att tända den. Hon hostar men verkar känna sig lite tuffare. ”Ja, du kanske har rätt. Jag måste bli en ny jag”

Så enkelt det låter – ”Jag ska bli en ny jag” Men så smart. Om det nu är så, att Bengt tröttnat på Ing-Marie för att hon inte värdesätter sig själv så håller jag alla tummar att hon lyckas och att han visar sig vara värd henne.

Fast jag måste sluta med sånt här, tänk om det blir känt! ”Kolla där är hon som tjuvlyssnar!” Hm.. Fast det är spännande. Jag skulle ha bett om en cigg om jag rökte och nästlat mig in i deras samtal och kanske hängt med på gymmet. Eller nä, då kanske de tror att jag är en ensam kuf som inte har några egna vänner. Jag sitter kvar och väntar på mitt sällskap. Och tjuvlyssnar hur mycket jag vill.

 

        Inte Vadstena Slott, utan Läckö fantastiska slott! 

Väl värt ett besök!       

 

När man inte längre går ut så mycket (typ krogen) och det dessutom har passerat två karantän-år, kan det hända att garderoben borde ha utökats innan vi kom på att det var läge att ”gå ut”. Nåväl, nån gammal trasa borde jag väl ha, tänkte jag.  Pyttsan, inget satt som det gjorde för två år sedan, jag vet vad jag ska skylla på och tänker att ni förstår. Jag gillar mat, say no more. Ty det nystädade sovrummet såg inte städat ut längre kan jag säga. Jag hann prova hur många kläder som helst, allt var fel. Slängde de eftersom på golvet och hade för avsikt att rensa bort dagen efter.. Tror någon att jag gjorde det? Nä, jag hängde in dem igen – Man vet ju aldrig. Jag kanske blir mindre igen eller så blir de moderna och mina barnbarn kan ärva dem. Till sist så blev det samma kläder jag haft alla gånger jag tänkt vara ”fin” i sommar. Min käre har levt ett tufft liv, han vet att man inte stressar en kvinna med beslutsångest. Han suckade inte ens fast han fick vänta. Igen. Puss till honom!

Egentligen tänkte jag skriva om själva grejen. Det med att välja kläder när man ska vara fin. De enda gångerna det har gått fort är när jag köpt något nytt, då blir jag nästan självlysande för att jag tycker att jag är så fin. Alla människor av det motsatta könet som jag någonsin stött på har blundat, sträckt in armen i garderoben och satt på sig det som det slumpvis blivit. Och varit nöjd. Och klar! Jag tycker det är orättvist. Eller finns det män med beslutsångest och kvinnor som nöjer sig med en tisha? Jag känner då ingen.  Gör du?

 

   Borta bra - Men hemma bäst!

Stämmer väldigt bra. Hjälp vad allt hade växt i trädgården medan vi var borta!                                               

Humle och Dumle, eller Basco och Gibson 

Så hade jag en sista grej jag ville skriva om, nämligen våra hundar. Nä ingen av dem är min men jag bor med en man som har två hundar. Rasen heter Berner Sennen, de är stora, vackra och jättesnälla. Nåväl, en av dem har lite ADHD och den andre vaktar oss så att han skrämmer andra människor ibland. Men förutom det är de underbara. Varje gång vi är ute och går och passerar någon liten knähund så skäller den och morrar som om den vill fightas medan våra lufsar förbi utan att ägna den lille en blick. Det har till och med gått så långt att en liten en hoppat upp och bitit fast sig i halshåret på en av våra. Då tittade våran bedjande på oss som om han undrade vad det var för liten mygga som nafsade på honom. ”Ta bort honom” sa blicken. Å andra sidan så kan dessa bjässar ibland tro att de är just knähundar. De bullrar upp i soffan och vill sitta i knä. Det finns egentligen tusen roliga incidenter att berätta om ett djur och jag kanske återkommer med något mer.

 

Snart är semestern slut och jag har haft en bra. En mycket bra! Med konserter, dans, besök på Västkusten, trädgård och mycket god mat! Och ett plank! 

Känner mig mycket nöjd!

 

 

Kram för idag! 

 

 

 

KISS, nä inte kiss utan "KISS The end of the tour"

En helg i storstan

Fredag direkt efter jobbet slänger vi in packning och hund i bilen som vi ska tillbringa de närmaste 6 timmarna i. Det känns jobbigt men milen flyter på och den ljusa norrlandsnatten byts ut mot mörker när vi närmar oss huvudstaden. 

När vi kommer fram så leder den uppdaterade gpsn emellanåt in oss på avstängda vägbyggen samt talar om att vi nått målet när vi är på helt fel adress. Nåväl, vi hittar rätt, letar parkeringsplats en halvtimme och får till slut sova. 

Dag 2, efter promenad, god middag, vin och drinkar, är vi på väg till helgens ändamål.

Ubern tar oss till tele2 arena förväntansfulla och lite, lite glada i hatten. Efter obligatoriskt tisha-köp och chill i foajén hittar vi våra platser och inser att scenen flyttats fram ett par meter (?)  vilket innebär att vi sitter jämte scenens vänstra flank, och inte var vad vi bokade - Det största KISS-fanset av alla är min sambo som blir mycket onöjd. Vi spanar runt och precis innan de ska börja slinker vi ner på ett par betydligt bättre positionerade platser och kan njuta av farbröderna. Ja, för det är det de har blivit, 70-plussarna. 

Showen innehåller precis lika mycket värmande pyroteknik som förväntat. Lika mycket blixt och dunder som jag förstått och Demon, Starchild, Spaceman och Catman, eller Gene, Paul, Tommy och Eric låter, om än med lite åldrade skrapröster, nästan lika bra som de gör på mina Spotify- listor. Men min sambo som upplevt deras musik och konserter sen han var nio säger att av deras tidigare rockiga framträdande nu återstår stelt gung. "De skulle slutat när de var på topp" hörde jag sägas i trängseln när vi var på väg ut. Jag är ändå glad att jag fick uppleva dem, farbröderna, på deras last tour. 

"I was made for loving you" fick mig att vilja ställa mig upp och rocka men vart jag än tittade så satt folk stilla på sina platser men klappade villigt händerna när Paul befallde det. Inte ens ståplatserna nere på golvet syntes gunga. Jag hade föreställt mig en stökig konsert men fick nu uppleva en fantastisk och storslagen show med blixt, eld och dunder med mycket städad publik. 

"I love stockholm" och "We have been here fifthteen times" upprepades nog femton gånger med Pauls raspiga röst, inspelat eller senilt? Ja, jag vet inte.. Ja, de kanske skulle slutat tidigare. 

Genes blod och eldtrick kändes patetiskt men är tydligen något som de riktiga fansen sitter och väntar på och något jag inte förstår mig på. Jag erkänner, jag kan bara de kändaste 80-talshitsen och rev aldrig ur idolbilderna på KISS när jag var ung. Jag backar och böjer mig ödmjukt för alla fans och är glad för att min käre sambo fick se dem en sista gång och att tisha-samlingen nu är komplett. 

Vem vet, samlingen kanske ger en god pension åt våra barnbarn en dag 😎

Midsommar nästa helg - Ha en trevlig!

Mellan Hägg och Syrén

 

Mellan Hägg och Syrén

Jag sitter och skriver vid vår hemmagjorda köksö medan jag spanar ut ovanför Basilikan i köksfönstret som borde fått större kruka för längesedan. Ute strilar det välbehövliga regnet medan solen lyser vackert från väster. I trädgården gapar alla blommor glupskt och trallar glatt. De stackarna har haft det kämpigt, den feta jorden jag mullade ner tidigare i vår såg nästan ut som sand och jag hade slut på vatten i tunnorna. Men nu låter trädgården lika nöjd som jag efter en gräddbulle.

Att behöva gå på jobbet dessa dagar är lite både och. Allt som bör grävas, gallras och rensas ropar efter mig och min bil ”Åk inte” på morgonen, men belönar mig med mer grönska och fler knoppar när jag kommer hem. De sköter sig liksom själv litegrann. Lök, Mangold, Squash, Malva, Vallmo och persilja har precis visat pyttesmå gröna ögon i trädgårdslandet i, inte så himla raka rader, men ändå. Jag har skrivit det förut men upprepar mig gärna, växtkraft betyder lycka.

Vidare har jag insupit skog på dagens hundpromenad och påmint mig om att det är den 12 juni idag. Varje dag påminner jag mig själv om vilket datum det är och vad jag har gjort just den här dagen, bara för att jag inte återigen ska säga – ”Men vart tog juni vägen?” som ett fån som legat och sovit en månad.

Det har varit student i vanlig ordning med lyckliga ungdomar på flak genom stadens gator. Jag hade ett kort ärende precis mitt i kaoset med polisers dirigering och tjutande visslor och hög musik. Min irritation över att ärendet tog en halvtimme istället för fem minuter försvann och ersattes av tårar som hotade dölja min förarblick. F-n va fint!! – De stojande vackra ungdomarna på flaket har just påbörjat sitt vuxenliv. Vad kommer det bli av dem? Vem blir president och vem blir uteliggare? Nä, men ni förstår. Jag greps av stunden och lipade en skvätt medan jag vinkade allt jag kunde. ”Kvinna i övre medelåldern krockade med trottoaren” Ja, det var jag. Kunde ha varit.

Tänk att allt är så perfekt tajmat i livet. Ända från den dagen då vi föddes har allt varit planerat känns det som. Att ”Allt har sin tid” blir så självklart när man tänker tillbaka på stunder i livet. Allt passar perfekt in och dåliga perioder har alltid följts av bättre, en självklarhet för ingen orkar ju gå omkring och vara dyster varje dag. Eller glad för den delen. ”Allt löser sig” är det enda man kan vara säker på. Inte alltid som man vill, men det löser sig. Kram till dig om du är inne i en sämre period just nu. - Det löser sig snart.

Häggen har blommat och Syrenerna är på gång. Jordgubbsblommorna lovar gubbar och tomatplantorna har fått gula blommor, vi har fått ett vindskyddande plank och bron är nästan oljad klar (hundarna förstår inte att de ska lufsa på vartannat steg hur jag än förklarar) Nu kan sommaren explodera!

”Sjung om trädgårdens lyckliga dar” ty ”Sommaren är kort” Njut av ”Sol, vind och vatten” för snart ”Står granen så grön å grann i stugan” Puh!

Kram för idag!

Juni och trädgårdsglädje

Juni och trädgårdsglädje

Idag är det den 1 juni, det betyder sommar. Trots regn och blåst så har mina små blomplantor fått flytta ut, SMHI lovar nätter runt tio grader framöver så de kommer att överleva. Det är bara lite synd om dem, bladen fladdrade på sina sköra stänglar och glodde förnärmat på mig när jag grävde ner dem.

Att så solrosor tillsammans gör jag inte om...

Iklädd knallgula gummistövlar och regnjacka har jag spatserat fram och tillbaka, grävt, sått och krattat land hela dagen. Jag har planterat en miljon solrosor ungefär, är man så dum så man sår många frön tillsammans så… Och satt 30 oidentifierade växter på vänt i en pallkrage. Tänker att jag snart ser vad de föreställer. Jag har ansat tomatplantor som nu trängs i växthuset. Tio olika sorter har fått varsin hink med gödsel i och namn på, på plantorna alltså. Det ska bli så spännande att se och smaka de olikfärgade tomaterna som jag följt sedan frö. Jag har fått dem av en mycket tomatälskande vän som har långt fler sorter än så.

Popcorngräs

Gargamel tomat

Popcorngräset hotar spränga sina krukor så jag anar att de behöver lite mer space snart, har skrivit upp det på komihåglistan. Jag måste bara invänta en regnfri dag så jag kan spraymåla plåthinkarna de ska stå i. Kornvallmon jag sådde ute i en pallkrage för två veckor sen kom upp i miljontals och stockrosorna är så många att de inte kommer få plats på avsedd plats allihop. De ligger under ett fiberdukstäcke nu. Jag hörde hur de grät av frossa så jag förbarmade mig.

Krasse

 Krassen blev också direktsådd ute i stora murarhinkar, de har just börjat få sina flikiga blad och verkar tvärtom glada över microdropparna som den här regniga dagen har erbjudit. Skulle du behöva Kornvallmo eller Stockrosor kommer jag alltså att ha ett par över, hör av dig!

Perennerna frodas och blir maffigare och grönare för varje dag, en och annan knopp går att skönja också. Varje kväll när jag kommer hem från jobbet är jag tvungen att gå ett varv för att se hur de växt.  På tur att blomma står nu Vårkragen efter Gulltöreln och Nejlikroten som glatt oss med sina gula och orangea blommor. På nåt sätt känns det som om detta förutom barnafödande är meningen med livet. De gör mig varm i hjärtat.  

De enda som inte tycker om mig är rosorna, endast ett grönt flikigt blad här och där kikar fram, men jag tycker inte om dem heller, inte nu, bara sen när de bedårande blommorna kommer. Jag kanske har ansat dem för hårt så de är lite sura, vad vet jag. Det är tur att Papegojtulpanerna i allsköns färger döljer de kala roskvistarna.

Endast om du är lika nördig som mig förstår du och har orkat läsa ända hit. Måste bara få nämna den planerade blomsterängen som nyss är anlagd för tredje året i rad och humlebersån som är i sin linda. Av 30 sådda frön lyckades 9 gro och bli till små plantor som nu lever utomhus och som förhoppningsvis förstår att de ska pryda de 3 meter höga störarna som vi knyckt i skogen och placerat i vår trädgård. Tanken är att de ska bli fler när Humlen behagar bli kraftigare, önska oss lycka till!

I alla fall så kretsar ju inte hela mitt liv i trädgården även om det verkar så, dagarna går, de innebär jobb, vardagsliv, barn och vänner. Vi har varit på konsert, haft vänner på middagar, gjort utflykter och firat morsdag och ska iväg på en till konsert snart. Vi lever ett harmoniskt liv där jag just nu sitter och gör bland det roligaste jag vet, nämligen att skriva. Min käre har kommit igång med renoveringen av övervåningen och sitter nu och kvällskollar TVn, alltmedan han hittar på små ärenden in hit till köket och kollar hur det går med mitt skrivande. Jag sitter med lurar för att inte bli störd av TVns ljud men en puss då och då får mig bara att sluta skriva en liten stund, köra iväg honom och sedan fortsätta skriva. Ha en underbar försommar!

”Vår bästa tid är nu”

Aprilväder

Aprilväder…

Ett smartare jag hade valt gummistövlar den här aprildagen. Grusvägen som töat fram är full av vattenfyllda gropar som är väldigt många och ligger tätt, tätt. Jag halvhoppar lite klumpigt emellan.

Solen kämpar mellan de täta molnen för att nå fram i någon liten springa. Jag anar den först, kisar hoppfullt mot den ljusa lilla pricken och känner den plötsligt när jag byter riktning och värmen når min rygg, jag vänder mig om och vill utbrista välkommen. Jag fäller ner huvan och ler stort och fånigt. Tänk att vår självklara livsuppehållare kan locka fram glädjen så lätt. Jag struttar (ja, det är säkert) gatan fram och känner hur livet ler några minuter tills jag snabbt som en vessla drar på mig huvan när spöregnet blöter ner min dunjacka. Inte så smart val en aprildag, jag vet, men dagen är råkall.

En aprildag är som livet självt – Glädje och sorg -Sol och regn, om vartannat. Ena dagen känns det som om vi aldrig ska kunna le igen, att livet är slut och inte värt att levas. Någon nära kanske gått bort och smärtan lägger sig som ett tungt täcke, benen bär inte. Regn, grått regn.

Nästa dag är vi kanske nyförälskade och skulle kunna klättra upp och hämta månen bara genom att sträcka oss tillräckligt, munnen kan inte sluta le. Känslan när man blir förälder är en sådan dag, lyckan har inga gränser och livet blir fullkomligt. Solen lyser på oss.

Jag har sått frön, många, många frön. Tyvärr skriver jag inte på fina små pinnar vad jag sått utan tänker varje gång att ja, ja, jag kommer ihåg. Haha, inte en suck att jag minns, jag lyckas lura mig själv varje år. Men när en liten, liten, grön prick i den bruna jorden blir större och större slår hjärtat volter.” Jaaaa, det lever” är min första tanke, i det läget spelar det inte så stor roll vad det är. Det lilla livet är så välkommet. Pojke eller flicka – Välkommen! Drakmynta eller Humle – Välkommen till livet! Solen lyser!

När livet når melankoli är det nyttigt men jobbigt för en sån som mig. Jag blir rastlös. Men livet består av alla de ”vanliga” dagarna också. De som måste genomlevas för att nå helgen liksom. I min rastlöshet ser jag på serier, de norska och danska serierna lockar mig mest, eller de på engelsk landsbygd. De där, där människorna ser ut som vanliga människor. En mulen dag, typ.

Men visst har allt blivit lite konstigt? Gamla Sverige känns annorlunda. Nonchalant och lite farligt. Jantelagen tycks vara utrotad och det är ju bra men det känns som om den har passerat gränsen lite. Nu är alla bäst, vi ska trampa lite nonchalant på varandra och le oförstående. Bli hårdhudade och inte bry oss så mycket. Om nåt. Jo, influencers är ju viktiga. Sunt förnuft är inte så viktigt, huvudsaken att vi syns och armbågar oss fram. Vi promenerar inte gärna efter mörkrets inbrott i våra städer. Unga människor lockas till snabba pengar om de säljer droger och vi läser om dödsskjutningar varje dag, inte bara i de största städerna.

Håhåjaja! Alla generationer har suckat när det gäller nästkommande men nu känns det som om allt håller på att gå överstyr.

Eller så håller jag bara på att bli gammal 😊

Kram från mig!

 

 

 

 

Covid, superkvinnan, Putin, Ukraina och pant

 

Covid, superkvinnan, Putin, Ukraina och pant

Två år efter första kännedom om ett härjande otäckt världsvirus verkar jag ha blivit drabbad. Dyngförkyld på ett sätt som jag aldrig förr varit. Dock visar mitt snabbtest bara ett streck så jag är lite osäker på om jag kanske ändå är en av de få utvalda. Jag kanske är den som bör ta upp kampen likt en superkvinna mot andra odödliga. Tänker på Putin. Han verkar tro att han är odödlig som vågar göra sig ovän med hela världen.

Oron och ilskan i världen är nu påtaglig. Hur kan en enda människa våga hota oss på detta sätt? Han har dessutom sett till så att han kan bli omvald i ytterligare två perioder. Hujadamej. Allt efter att han sett till att avskärma sitt folk från sanningar i världen och lyft sig själv till frälsaren som är mån om sitt folk. Det enda de får veta är grova osanningar om omvärlden.

Allt känns ofattbart! Ukraina – ett land i vårt Europa är i krig. Alla nu levande har kunnat följa en allt mer uppåtgående livsstil och trygghet. Ska denna man få ta allt ifrån oss?

Att se hur folk, som du och jag, gå med en väska på axeln med sina viktigaste ägodelar efter landsvägen och inte veta om det finns något land att återvända till. Vi kan alla föreställa oss den känslan. Det gör mig förbannad. Och ledsen såklart.

Att se ruinerna efter bomber gör mig kall. Även om det är parkeringsplatser eller folktomma torg. Det är ändå hot. Hot om deras makt. Nu hör jag att det bombats i bostadsområden också.  Det är inga hot längre.

Det som ändå får mig lite varm i hjärtat är hur vi alla vill hjälpa till. Hjälpa våra Europa-grannar. Ukraina har till och med fått gå ut och vädja till alla organisationer att hejda sina transporter lite. Men just omtanken berör.

Jag vill gråta. Vad spelar någon roll? Jag skiter om jag har städat idag – för det spelar ingen roll. Jag skiter i att vårt hus är ofärdigt. Vi har ändå tak över huvudet, ett hem. Vad har Ukrainabor på flykt? Det går att skriva hur många exempel som helst. Saker som inte spelar någon roll.

Jag satte mig och tänkte skriva nåt vackert och humoristiskt men oron rasar inom mig. Ilskan bultar och jag vill åka ner som kramvolontär till Ukrainaborna och ge dem av mitt överflöd. Ja, det finns många andra i världen som har det svårt men just detta berör mig mest. Just nu.

I vårt fågelträd kvittras det vackert, fågelmatarna är tomma. Jag går hostande och snörvlande ut och fyller på och försöker grotta ner mig i deras vackra kvitter och skrud. Det är svårt.

Vad kan vi göra? Vi kan skänka pengar till radiohjälpen till exempel. Vi har skänkt det vi förmår just nu, men vi vill göra mer. Vi har en massa pant nere i källaren. Två fulla säckar faktiskt bara för att vi är lata och inte har åkt med dem tidigare. Jag uppmanar alla, lika lata som oss - Skänk det som pantkvittot visar. Tänker att det kan bli en hel del om alla gör likadant.

 

Tankar från en som aldrig hållit i ett gevär tidigare men som inser att alla har sina gränser.

Nej, usch det lät hemskt, det är inte jag. Men jag tror alla förstår vad jag menar.

Ukraina <3

 

Decemberbetraktelser

Decemberbetraktelser

December, en dryg vecka före jul och dessutom min födelsedag.

Jag sitter hemma och tittar ut, min diabetes har gjort att jag varit däckad idag. En känning utan förvarning på morgonkröken kan göra att knopp och kropp ballar ur. Nåväl, jag har vilat denna dag och känner mig piggare men lite lullig nu. 

Vad betyder det att fylla år? Ett år närmare döden…Ja, sorgligt nog men jag lever ju idag 😊

Och igår var jag medföljare på sjukhusbesök – läs om mina betraktelser:

”Jag sitter i korridoren på det stora sjukhuset, jag är medföljare idag så jag väntar på en obekväm, intesittalängepåbänk.

Jag iakttar människor som går, har kryckor eller rullstol, gamla och unga. Några har färdtjänstchauffören med sig, andra har mamma eller son som stöd. Jag ser en mycket gammal fårad kvinna med stora, spröda och gråa lockar i det långa håret, sminkad som om hon vore på väg upp på någon scen trippa förbi. Jag slår vad om att hon är kär i sin doktor.

Jag ser en äldre man med randiga långkallingar och trasig jacka, stödja sig på sin medföljare. Han bryr sig nog inte, skön stil ändå, att inte bry sig om vad andra tycker. Jag väljer att tro att det är orsaken.

 Jag ser långhåriga, fnittriga unga sköterskor skynda sig för att köpa grön lunch. Slår mig att unga sköterskor alltid ser så fräscha ut, de käkar säkert de rätta vitaminerna och ber doktorkompisen fettsuga lite vid behov. Smart!

Långa ST-läkare, med armarna dinglande och namnbrickor hängande ur bröstfickan, ser stolta ut och sträcker på sig när de släntrar förbi. Är unga läkare alltid långa? Det känns så, funderar jag.

En sur städtant blänger på min tomma lussebullpåse som jag lagt på det lilla bordet bredvid mig. Jag knövlar kvickt ihop den och lägger den i min väska och tittar rödblommig upp. Hon fortsätter förbi med städvagnen och näsan i vädret.

Hissarna plingar och plingar, upp och ner går de hela tiden, folk väller ut eller går in. Vart är alla på väg? tänker jag, hur kan alla veta vart de ska, och hur kan allt bara flyta på? Men skönt ändå att jag slipper stå och peka ut vägen åt dem. Puh!

Kanske skulle ha varit ett kul jobb förresten – ”Jaha, du ska röntgas? Gå till höger, sen vänster, sen höger igen, sen…” Nästa! ”Jaha, du ska lämna urinprov, varsågod en mugg här, lämna i luckan därborta! Nä, inte den luckan! Nä inte….” Nästa! ”Jaha, du ska operera bort en arm? Jaha, nähä, en tarm? Magavdelningen är fem trappor upp vid trapphus 84” Nästa! ”Vad har du med dig då? Ok, det är ett salmonellaprov. Va, nej jag vill inte ha det. Jag sa att; nej jag vill inte ha det” Där skulle jag ha blivit tvungen att springa min väg, någon annan får vara pekare känner jag.

Vi är ett gäng som sitter och sörplar kaffe här i entrén medan vi väntar. Jag har som sagt köpt en lussebulle och tänker på att det är Lucia idag. Fantasin flödar medan jag roat iakttar.

En mycket storväxt dam ler stort mot mig, jag smajlar tillbaka ända till hon gått förbi och jag ser hennes tändstickor till ben, jag känner att jag glor medan jag tänker att hon kunde fått mina stubbar så skulle både hon och jag bli mer välproportionerliga, eller hur det stavas.

Plötsligt stannar allt! Ljuset i den långlånga korridoren dämpas och jag undrar om det är 1,2,3 ost -leken där man ska stå prickstilla för alla stannar mitt i steget.

Wow, det är en livs levande Lucia som kommer med sina tärnor. Jag blir raktt tårögd, så fint är det. Kommer plötsligt på Johan Glans´s komiska undran om vårt firande av helgonet från Syrakusa och skrattar till mitt i tåren. (Kolla det på Youtube om du missat det) En gubbe glor på mig, jag tittar ner och låtsas torka tårar med hela handflatan.

Nåväl, jag får snart sällskap av min sjuke vän som jag ledsagar, Lucia har dragit vidare och sjukhuset får klara sig utan mig”

Det har blivit kväll och mina barn är snart här, jag sitter här och små-ler och hoppas att ni log lite åt min hjärnas funderingar, idag dock lite lulliga efter morgonens fadäs.

Kram och ha en trevlig kväll!

 

 

 

Alla dessa dagar som kom och gick - Inte visste jag att det var livet....

Alla dessa dagar som kom och gick – Inte visste jag att det var livet…. 

Dagen hade börjat konstigt, när larmet på mobilen gick igång med sin melodi vaknade hon med ett ryck och skrek - ”Jävla John Blund”. 

Förläget drog hon igen det öppna fönstret och funderade på vad John Blund gjorde i hennes huvud på morgonen? 

Hon drog på sig sin fluffiga, tonårsrosa morgonrock och stack fötterna i de krulliga, fårgrå och cirka hundra år gamla tofflorna. 

Ett besök på toaletten innan hon gick ner bara.

 

Hon betraktade sin spegelbild, tog stöd mot handfatet och lutade sig fram och såg en nyvaken, plufsig och medelålders kvinna med håret åt alla håll. Ögonen blev mindre och mindre för varje år under ögonlock som behövde allt mer plats. 

Kinderna hade ramlat nerför haklinjen och halsen började dela sig i fåror som på en ko, hon fnissade till och räckte ut tungan till spegelbilden men ingen köttig kotunga uppenbarade sig. 

När hände allt liksom?

Troligen igår bara, lugnade hon sig.

Men insåg samtidigt att hon förmodligen levt ganska mycket mer än halva sitt liv nu. Sorglig tanke..

På stela ben stapplade hon nedför trappan, gav hundarna mat och sjönk ner i en av fåtöljerna. Frukosten fick vänta lite till. 

MorgonTVn fångade henne en stund. 

Pirret i magen när hon kom på att det fanns cocosbollar kvar sedan gårdagens fikastund gjorde att hon log nöjt. 

De stela benen samarbetade galant när gott lockade. 

Hon sträckte sig och nådde precis kartongen på översta hyllan. Med bilringen vilande mot diskbänken plockade hon ut en läckerbit och lade den på det för tillfället tomma diskstället medan hon vände sig för att hälla upp en kopp kaffe. Mobilen plingade plötsligt uppmanande till och sa – Läs mig! 

När det var läst tog hon en klunk kaffe ur koppen och skrek ofrivilligt till. 

Det låg något oidentifierat i diskstället! 

Hon närmade sig försiktigt för att titta på det som såg ut som en möglig råtta. Precis som hon sakta böjde sig fram för att lukta på föremålet tvärstannade hon i rörelsen och sneglade förläget på hundarna som bägge två låg och glodde på henne. De reste på sig från liggande och trodde att det var något gott till dem.

 - Nä, det här är en cocosboll till mig och jag visste mycket väl att jag lagt den där. Nonchalant tog hon en klunk kaffe, skålade med koppen mot grannen som stod bakom sin gardin som vanligt och lufsade in till TV-rummet och sjönk ner i fåtöljen igen. 

Med fötterna på fotpallen njöt hon av det goda och funderade lite på hur hon kunnat glömma så snabbt. Samtidigt som det var dråpligt så var det skrämmande. Kanske fanns det övningar för att inte vara så virrig? 

Med mobilen i handen scrollade hon slött igenom annonser, nyheter och inlägg. Det var allt från snygga bilar till vackra modeller till inlägg om dagens middag. En slags gördel som höll emot begynnande bilringar var det bland första som fångade henne. Hon höjde ögonbrynen, sneglade nedåt på sin mage och drog åt morgonrocken. Kunde mobilen inte bara snappa upp ord numera, kunde den även tjuvkolla på småfeta damer? 

Det är mycket som händer när vi åldras, jag tycker det är fascinerande, skrämmande och lite ledsamt men värt att tas med humor. 

Idag blev det vinterbilder, vi har en tidig i år. 

Fast jag inte gillar denna årstid medger jag dess vackerhet soliga dagar som denna, idag.

Snart Jul nu 😊

Jess, jag har öppnat min Laptop :)

 

Den här tiden på året är tråkig. Men nödvändig. Precis som i livet behöver vi ha tråkigt emellanåt för att uppskatta det goda livet. Ja, ja, ni vet och har hört det förut. Men det känns som om livet går ner på sparlåga, vi gör bara det som är nödvändigt, tänder ljus och lagar grytor för att värma sinne och mage. Fast jag ogillar ju generalisering, så – ni som älskar hösten, skulle ni kunna dela med er tips på höstglädje tills advent lyser upp tillvaron för oss som är höstogillare?

 

Idag vill jag också skriva om döda människor, de som fattas oss. När någon närstående dör omvärderar vi livet. Vad är viktigt i livet? I just mitt liv? Man ser på andra människors ibland ytliga liv och undrar om de vet hur det känns att mista någon. Vilka är vänner och vilka är ”bekanta”?

När någon nära dött försvinner också de gemensamma minnena, de begravs med personen. Minnen som bara behöver en blick eller ett ord för att den andre ska förstå och börja skratta eller ge en menande blick som bara just vi förstår. Vem är jag utan den personen?

Jag har fått förklarat för mig att det är just de minnena som gör att personen som dött ”lever vidare”. Om vi fortsätter prata med personen som om den fortfarande fanns bredvid oss kan vi känna oss trygga och vi vet ju inom oss vad personen skulle ha svarat för att vi känt den så väl. Ja vi väljer själva men jag vet att det hjälpt mig och många andra. Jag frågar min pappa som dog för 16 år sedan om råd ibland när något känns svårt, han sitter i rutig skjorta vid köksbordet med armen över trappräcket och ler, och så säger han; ”Jadu, Åsa….”. Eller då ler jag och minns min barn-och ungdomsvän som dog ung och frågar henne om hon minns när vi lekte att vi var hästar eller när vi tjuvrökte bakom Parken. Hon drar handen genom sitt stora hår och ler sitt vackra leende.

 

I min ålder så känns det som om jag börjat luta mig tillbaka, jag orkar inte bry mig om influencers lagar. Jag orkar inte bry mig om senaste modet, har jag väl iofs aldrig gjort. Men ett stilla lugn uppstår när man fyllt femtio. ”Been there, done that” liksom. Suck! Det känns viktigare att mina barn har det bra än om mina bryn är plockade.

Tillsammans med förlorandet av en närstående och åldrande så blir kontentan att livet ska levas utifrån allas våra egna huvuden. Börja tänka själv, skulle jag vilja säga till alla tonåringar. Antar att jag trampade någon på tårna där men om jag gjorde det så betyder det ju att jag träffade rätt…

 

Intuition tycker jag är intressant. Jag har ofta i mitt liv slagit bort mystiska omständigheter om hur saker skett eller som jag känt på mig, jag har ibland dryftat det med andra men bryskt blivit övertalad att jag nog inte har alla hästar hemma… Men faktum är att ju äldre jag blir så pratar fler och fler om det och saker som hänt dem själva. Jag tänker inte ta upp något exempel här men jag vacklar inte längre i min tro. Vad tror du själv om uttrycket ”kvinnlig intuition? Eller intuition över huvud taget?

Ja, ja, idag blev det ett kort hopkok av höstens alla tankar eftersom jag har haft fullt upp med vår husrenovering, kärlek och trädgårdsröjning och inte hunnit öppna min laptop något.

Nä, nu ska jag ta en promenad och samla ihop ev hästar jag inte har hemma 😊

Kram för idag! 

Bland sländor, frö-banker, sommarbröllop och en klimakterie-kärring = Sommar 2021

                                                     

Bland sländor, frö-banker, sommarbröllop och en klimakterie-kärring = Sommar 2021

                                      

Jag ligger på rygg på bryggan i min torra bikini, sambon simmar längd efter längd utefter densamma. Jag fegade för det iskalla, blöta och nöjde mig med solens heta strålar. Det kluckar sövande mot bryggan, jag vänder mig på sidan och slötittar på det svarta vattnet. Molnen speglas fluffigt och vackert, en sländas hopp bildar ovaler som strävar efter att bli runda, jag undrar varför, säkert något med dragningskraft och sånt som jag är mindre bra på. Fortsätter följa sländan med blicken och hoppar till lite när en fisk får sig en sländlunch. Oups, så fort det kan gå. Snopen tittar jag där fisken hoppade upp och önskar naivt att sländan överlevde. Jag inser naturens kretslopp och funderar på hur vi människor platsar in egentligen. Nej, nu blir det för djupt och ogreppbart igen, jag hoppar det. 

Sambon hivar sig upp på bryggan och ”råkar” droppa på mig när han lägger sig bredvid. Vi ligger och är överens om vilken fantastisk sommar vi haft tillsammans, både allt vi upplevt och så det vackra vädret förstås. Nu börjar vår ledighet tillsammans ebba ut och vi kommer att tillbringa mer tid på våra jobb och mindre tid tillsammans så det är dags att summera.

JUNI, JULI, AUGUSTI

I trädgårdslanden växte allehanda grödor i perfekta rader, klätterrosor klängde i vackra pergolor, perenner svämmade över i fantastiska kompositioner och i växthusen trängdes allehanda ätbart varvat med blommigt i alla kulörer. Överallt prunkade den förmodat arkitektritade trädgården. Det såg långt mer planerat ut än hemma hos oss, men det gör inget, jag blir inte avundsjuk. Hemma på våran gata är ordspråket att ”det som blir, det blir”. Glädjen över att det överhuvudtaget växer är allt. 

Vi har alltså besökt offentliga trädgårdar i sommar för inspiration och njutning.

I alla fall så vandrade vi runt i dessa underbara trädgårdar som var till allmän beskådan. Andäktigt tysta bland stora vajande träd där marken var täckt av Stjärnflocka och Krollilja, fascinerade, gapande (nä jag skojar, vi gapade inte) av fröbanks-Äppelträdgårdar och med tindrande ögon i rosenträdgårdar. Bland allehanda buskar och miljoners perenner gick vi hand i hand med stora ögon. Min sambo älskar rosor och blommande buskar medan jag älskar perenners skönhet och vilja att ploppa upp varje år efter vinterns ide.

Vi åt god mat, sov på hotell och vi har varit på ett sagobröllop. Jo, det är säkert! Brudparet var det vackraste, vigselakten och sången den finaste och middagen, övernattningen på det finaste stället med brunch, ja, allt var det mest fantastiska man kan tänka sig.

Tack kära brudpar <3

Vi har solat, badat, grävt i trädgården, ätit surströmming, plockat hjortron, varit på loppisar och museum, grillat och målat huset, vanliga sommargrejer alltså. Vi har umgåtts med barn och barnbarn, hälsat på vänner och haft besök. 

Måtte vi få fortsätta leva som vi är vana nu när allt fler har vaccinerat sig.

Och jag har kommit i klimakterie nr två……

Ty när alla pustade efter luft de allra varmaste dagarna och svettades ymnigt så badade jag, inte i vatten dock. Typ. Suck. Som tur är så varar det som längst fem minuter. Från att ha varit frånvarande något år så har det kommit tillbaka som en Tsunami, fast jag vill egentligen inte använda det ordet för att det är kopplat med så mycket sorg, men ni förstår liknelsen. Jag vet inte om det är passande eller ej att skriva om sånt här men jag anser att de som slipper ”övergångsålderns” åkommor ska skatta sig lyckliga. Vidare så berättade jag för två personer igår varför påsarna under mina ögon har antagit storlek XL, idag förstod jag att mobilen hade öronen på helspänn för det första som poppade upp i morse var annonser om sömnlöshet.. Ja, ja det visste ni sedan länge men jag tycker att det är lite läskigt. 

Jag ser tiden an och hoppas att min ”hormon-obalans” snart har gjort mig till en, tyvärr, mindre kvinnlig kvinna klart.

Ta aldrig en selfie i motljus - tips ba

Jag önskar er alla en fin sensommar och höst <3